KRISS historia

En stark väckelse svepte över landet och många unga såg missionen som ett livsmål.
Kristliga Studentvärldsförbundet bildades i samband med ett nordiskt sommarmöte i Vadstena 1895 på initiativ av John R. Mott. Dess syfte var att underlätta kontakten mellan kristna studenter i olika länder. I Sverige bildades underavdelningar i Uppsala (1901) och Lund (1902).

De tidigare missionsföreningarna utgjorde stommen i de nya föreningarna. 1907 gick de samman i en nationell rörelse; Sveriges Kristliga Studentrörelse. Denna var ekumenisk och bestod av studenter från frikyrkligt såväl som svenskkyrkligt håll. Sveriges Kristliga Studentrörelse kom att domineras av ungkyrkorörelsen. Det var svenskkyrkliga studenter som ville reformera och gjuta nytt liv i folkkyrkan, "fädernas kyrka". De frikyrkliga studenterna kände sig alltmer främmande i detta sammanhang och redan 1912 splittrades rörelsen i en frikyrklig studentrörelse (FKS) och en svenskkyrklig (SKS). Denna splittring blev bestående i nästan sextio år, till 1971. Från 1927 hade man emellertid ett gemensamt organ, som var särskilt betydelsefullt i internationella sammanhang.

Det var Kommittén för Sveriges Förenade Kristliga Studentrörelse. Genom denna kommitté samarbetade man bland annat för att ordna internationella konferenser och för att sköta internationell representation. 1948-53 ordnade FKS och SKS de så kallade Stjärnholmskonferenserna efter andra världskriget. De svenska studenterna bjöd in kristna studenter från Tyskland för att de skulle få möta studenter från Frankrike, Holland och England. Atmosfären var laddad och dramatiska diskussioner pågick dygnet runt.

"Det viktiga var Mötet, försoningen. De tyska studenterna bekände sin skuld i det elände de kanske först nu riktigt insåg. Gudstjänsterna blev den riktiga mötesplatsen och kraftkällan. Det var ju den kristna tron vi hade gemensamt", berättar Torsten Bergsten, som själv deltog i konferenserna.

De svenskkyrkliga studenterna inom SKS arbetade för att gjuta nytt liv i Svenska Kyrkan. Man hade bibelstudier, föreläsningar, studiecirklar och tjänstgjorde som söndagsskollärare. SKS gav ut en egen tidning; "Vår Lösen". Kyrkliga frivilligkåren åkte ut och evangeliserade med sång och musik.

Kontakt mellan arbetare och akademiker
På 50-talet kämpade småkyrkogruppen för att det skulle byggas kyrkor i de nybyggda bostadsområdena. Alla lokalavdelningar hade sin egen kyrkospelsgrupp och kyrkvandringar förekom i flera lokalavdelningar. SKS ordnade också gudstjänster, kyrkaftnar, morgon- och aftonböner, samt nattvardsgång. Tillsammans med FKS höll man studentböndagar. Så småningom inrättades särskilda studentprästtjänster. I den sociala verksamheten ingick uppskattade besök på fängelser, ålderdomshem, sjukhus och hemma hos fattigt folk. SKS i Uppsala ägde en sommarstuga som förvaltades av en kvinnogrupp. Dit bjöd man utslitna fabriksarbeterskor på semester och hoppades på så sätt att skapa en ökad kontakt mellan akademiker och arbetare.

Syjuntor och krogaftnar
I Lund hade studentskorna en arbetsgrupp för att sy kläder åt de fattiga. Stockholmsavdelningen hade krogaftnar, då man gick ut på stan och bjöd dem man mötte (vanligen runt 80 personer) på kaffe. Man ordnade också en rad trevliga fester, bland annat vid jul och på Valborg. Ett annat exempel hämtar vi från 1963 då avdelningarna i Stockholm och Uppsala tillsammans med FKS for på skidläger i Saxnäs (sammanlagt inte mindre än 41 deltagare!) Den frikyrkliga kristna studentrörelsen bestod huvudsakligen av folk från Missionsförbundet, Baptisterna och Metodistkyrkan. De var drivande i den frikyrkliga ekumeniken; de ville ta helgelsen på allvar och utmana begränsade samfundssyner.

Sveriges frikyrkoråd är ett barn till FKS. 1953 var besvikelsen djup i FKS då det Sveriges Frikyrkoförbund som man arbetat för inte kunde bildas. Studenterna i FKS var starkt påverkade av Oxfordgrupprörelsen, en kristen rörelse som utgick från Jesu bergspredikan och ställde absoluta krav på renhet, sanning, kärlek och osjälviskhet. På Waldenströmska studenthemmet (som länge var något av FKS' högkvarter i Uppsala) fanns det till exempel en Oxfordgrupp.

"Vi träffades hos Gunnar Ander varje morgon kl. 7.30", berättar Åke Vinterbäck, "vi var 10-12 personer och började alltid med ett kort bibelstudium. Sedan hade vi en stilla stund då vi lyssnade. Bara man lyssnar så talar Gud. Efter tystnaden delade vi med varandra. 'Vad har du fått?' frågade vi. 'Jag ska be NN om förlåtelse'. 'Jag ska besöka NN som är ensam'. 'Vi ska gå på bio', eller 'Jag ska lära mig finska' (vilket denne person också gjorde) är exempel på tilltal vi fick. Tilltalen hade alltid formen 'jag ska' och rörde alltid praktiska ting. Syftet var att man skulle gå ut och vinna människor efteråt."

Intellekt kontra tro
FKS ordnade föreläsningar, bibelstudier och studiecirklar. För många frikyrkliga studenter blev FKS möjligheten att bearbeta och förena synsättet i samfundet med synsättet i den akademiska och intellektuella miljön. Man brottades med frågor om kristendomens förhållande till tidens kultur, litteratur och samhälle. Hur kan man till exempel förena intellektuellt tänkande med tro? Hur ska man se på den nya litteraturen? Vad är en rättfärdig politisk ståndpunkt? Andra brännande frågor var pacifismen (i synnerhet under kriget) och alkoholens vara eller inte vara. Debatten fördes via tidskriften "Kristet Forum". De frikyrkliga och kyrkliga studenterna kom närmare varandra.

60-talet - ett närmande
Under 60-talet hade man en allt starkare känsla av att man borde gå samman. Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala 1968 var en kraftig ekumenisk markering, som studenterna tog konsekvenserna av. 1969 bildade man en federation mellan FKS, SKS och den katolska studentorganisationen KATS. 1971 tog man steget fullt ut och bildade KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige, som KATS dock valde att stå utanför.

En blåsig tid
70-talet blev en radikal, blåsig och dynamisk tid för den nya Kristna Studentrörelsen. Både kyrka och samhälle kritiserades med skärpa. KRISS ordnade föredrag om kristendom och marxism och arbetade för Guds rike på jorden - det jämlika samhället. Man längtade efter upprättelse och rättfärdighet. Kraft vann man i de regelbundna ekumeniska mässor man firade. Bibelsyn och vetenskaplig metod diskuterades i hetsiga debatter. KRISS var före kyrkorna och staten med att bojkottta Sydafrika. Man brevväxlade med kristna studenter i Sydkoreanska fängelser och samlade in pengar till mat åt kristna studenter i Chiles fängelser. I Europa arbetade studentvärldsförbundet mot järnridån mellan öst och väst och mot den ökande främlingsfientligheten.

Feministteologi
Feministteologin upptäcktes och man började arbeta för ökad kvinnomedvetenhet i kyrkor och samfund. 1979 gav KRISS till exempel ut den feministteologiska introduktionsskriften "Halva himlen är vår". I ett ekologiprojekt studerade man människans situation i staden ur helhetsperspektiv. Ett exempel på vintermötestema hämtar vi från Öland; "Arbetets mening". Det ägnades åt reflektion kring hur människor bryts ned av arbete och hur man kan förändra. Palestinafrågan kom på tapeten

Neråt på 80-talet
80-talet drabbades KRISS, liksom många andra föreningar, av en gradvis nedgång. Medlemsantalet sjönk, ekonomin sviktade och man kände kanske en viss osäkerhet kring KRISS identitet. Samtidigt betydde KRISS mycket av glädje, kamp och inspiration för dem som var med. Lotta Wikström, som var aktiv i Uppsala 1984 - 90, beskriver till exempel sitt förhållande till KRISS som "tvehågset, en trött suck, en massa djävlar anamma och lycka, samtidigt." År 1985 gav KRISS ett remissvar till den statliga homosexutredningen. Där skriver KRISS att "i centrum för den kristna tron och Bibelns budskap står förkunnelsen om Jesus Kristus, där förlåtelse för och upprättelse av varje människa står i centrum. Detta kan inte leda till fördömanden eller utstötning av homosexuella. /... / Även homosexuella bör ges rätten att ingå civiläktenskap." Frågan väckte livlig debatt både inom och utom KRISS.

Framtiden - en stor utmaning
I början av nittiotalet visionerar KRISS om att omdana samhället och skapa andliga experimentverkstäder. KRISS ser som sin främsta uppgift att finnas till som ett "befriat rum" för studenter som funnit sin församling eller sitt samfund för trångt. I Stockholm ordnades 1992 "Happening för perifera", som väckte stort gensvar. KRISS historia vittnar om mod, öppenhet, ärligt sökande, helig fantasi, kamp för det man tror är rätt och levande hopp. Mötet med människor och den öppna diskussionen har betytt mycket för många. Idag står KRISS inför en kanske större utmaning än någonsin. Vi har en rik tradition att förvalta, men det är samtidigt en brokig tradition och vägen till framtiden är långt ifrån entydig.

Eva Johansson